Jag har läst Joan Didions högt prisade bok Ett år av magiskt tänkande. Jag slukade den men vet egentligen inte varför.
Förmodligen för hennes vackra språk och berättande, men ärligt talat är jag ganska nollställd efter att ha slagit ihop pärmarna. Jo, oberörd om jag ska vara helt uppriktig även om boken kändes angelägen under läsandets gång. Vi får följa författaren genom hennes sorg efter sin mans bortgång. Sakligt redogör hon för tiden efter. Kampen att försöka göra döden rationell, greppbar och begriplig.
Parallellt insjuknar även dottern som under lång tid svävar mellan liv och död. Boken är trösterik och vacker och behagligt befriad från känslomässigt effektsökeri. Kanske är det därför jag inte blir berörd så att det river i hjärteroten. Men jag uppskattade ändå att få ta del av en människas sorgearbete efter en nära livskamrat.
